Försöker lätta hjärtat.
Inte är det lätt alla gånger. Och nu är det verkligen inte fullt så bra för mig kan man ju säga, och om det som har hänt kan man ju bara ställa frågan, varför? Varför just jag? Men man får väl se när det går över lite så man kan visa sig lite glad... Man märker tydligen väldigt tydligt på mig när jag är ledsen enligt andra... Men det kan jag nästan förstå för jag är så hyperaktiv annars. Glad hela tiden och sådär smådum typ. Men nu känner jag mig bara gråtfärdig hela tiden. Jag skulle kunna bryta ihop när som helst, och jag HATAR då att när jag är med mina vänner som säger att dom bryr sig om en och allt och dom ska finnas där och grejer, dom ser att jag är ledsen. Men bryr sig inte! Ledsen hörrni, men jag tar er inte som äkta vänner då! Men sen blir jag jävligt glad när folk som man knappt känner och har träffat typ en gång erbjuder sig att träffas för att ge en kram eller så. Det värmer om hjärtat... Och en sån där välbehövlig kram ska jag nog få redan imorgon! Tack Tobbe :)
En annan sak jag lackar lite på, det är att alla tjatar om att jag bara snackar om min hund, allt handlar om min hund osv... KONSTIGT?! När en väldigt stor del av mitt liv är Kira. Jag skaffade inte en hund bara för att ha, utan för att få en bästa vän att dela mitt liv med. Jag älskar min hund som om hon va en person. Det kan låta jätte dumt, men den som aldrig har kännt den känslan kommer aldrig förstå! Man kan älska ett annat djur nästan lika mycket och på samma sätt, en hamster, en vandrande pinne, en flodhäst, myslok... Alltså... Ni förstår.. Det gör jag iaf, och det va väl huvudsaken! Men ja, iaf... Jag älskar min Kira och hon får mig att le dom mest gråa dagarna. Hon får mig att må bra! Hon är som ett ADHD barn, måste liksom tas om hand och få ut sin energi. Vi finns för varandra. Vad konstigt det blev nu på slutet... Så nu får det räcka. Ciao.
Slänger in några heeelt osminkade och nya bilder.
